Varje morgon när jag vaknar så gör det ont, i hela kroppen. Svårt att förklara känslan. Den gamla vanliga frågan kommer ständigt upp, hur blir
denna dag? Jag har haft detta sen jag var 7 år. Reumatism, det har varit en svår kamp för mig i hela 15 år men jag försöker kämpa vidare. Vissa dagar orkar jag mer, vissa inget alls. Jag mår oftast pyskiskt dåligt av denna otroliga smärta, det går ut över många men jag kan tyvärr inte kontrollera mig när det börja bära utför. Jag vet inte hur jag ska förklara, jag har försökt 25 miljoner gånger men det är ingen som förstår varken hur jag mår eller hur jag känner, oftast tror dom att allt är så lätt, vilket det inte är. Det är en ständig kamp jag snart inte orkar leva med. Dessa 15 åren har varit dom jobbigaste åren i mitt liv, och dom kommer fortsätta i en ständig kamp. Ska jag segra, ska jag förlora? Jag börjar tappa hoppet, tålamodet - jag tappar allt! Jag har många gånger sagt att jag tänker ge upp, ändå fortsätter jag försöka vara den där starka tjejen, som innerst inne inte alls är så stark som det verkar,varför försöker jag, jag kommer ändå inte lyckas besegra detta. Jag brottas mot smärtan, jag brottas mot kampen, hur länge ska jag orka? Det känns som att jag mest bara sitter och skriver samma sak,
men det är vad mitt liv går ut på.. samma sak varje dag! samma jävla smärta, samma jävla kamp. Men vart är målet? Vart är slutet? Jag rår inte för detta, jag vet att jag kan vara jobbig när jag har mina dagar, jag vet! Men jag kan inte styra detta, jag kan inte hur mycket jag än vill och försöker, så går det ändå åt helvete. Jag försöker resa mig, jag försöker vara stark..jag försöker! Men duger det? Duger jag för den jag är? Även fast jag har min sjukdom, som jag måste bråkas med varje dag,timme,minut,sekund? Det händer att jag gråter mig till sömns, för jag vet inte hur jag ska orka, hur ska nästa dag bli!? Måste allt vara så hårt, måste allt vara så förbannat orättvist :'( Spelar ingen roll hur mycket jag försöker, så duger det inte ändå. Jag orkar snart inte ställa mig upp, försöka le och se glad ut. Jag orkar inte försöka spela längre! Jag klarar inte av att leva i denna ständiga kamp, när når jag målet - vart är slutet?

~En Ständig Kamp~

/Marie Andersson